Torsdag.

Ska jag vara ärlig har jag absolut ingenting att skriva. Har suttit i ca tio minuter nu och skrivit ett par ord [raderat] ett par ord till [raderat].
      Det är inte mycket som är roligt längre. I vardagen alltså. Det mesta är grått och tråkigt. Ändå borde jag ha the time of my life. Det är sommar och jag är 20 år gammal.
En del beror nog helt ärligt på mina kära vänner och min relation till dessa människor. Jag bara ÄLSKAR att inte veta var jag har dom. Att helt plötsligt uppleva att man inte känner någon, som man faktiskt trodde att man kände. Att inte veta vem som skulle finnas där i jobbiga situationer. "Det är ditt problem, lös det själv". Vem skulle helt ärligt stå vid din sida och försvara dig? Jag behöver inte ens hela min högra hand för att kunna räkna mina säkra kort. Jag trodde att jag kunde det, tills folk visar sig vara så ombytliga så att man faktiskt blir rädd.
Så du som tar åt dig; ja jag pratar om dig. Känner du dig träffad så är det antagligen meningen att du ska ta åt dig. Det här är till dig, passiva fega lilla du. Att inte agera kan ibland vara det värsta. Stå upp för någon för en gångs skull, tack!
      Så, nu har jag klagat av mig. Nu känns det bättre (: Jag hade ju visst något att skriva, se på fan!
Over and out.